Tina

3 mars 2008 22:26

Jag vet inte om detta är rätt av mig att skriva här men jag fick ett sådan flach back i går kväll ..när min dotter gick i 9:an försökte hon att ta sitt liv ...igår gjorde min pojkväns dotter detta ...fan jag blir så frustrerad på allt vad denna sjukdom tar med sig i unga tjejers liv ...unga söta tjejer...kanske jag är ego men jag vet inte om jag orkar ta en sådan resa till..men jag vet att jag gör det .....Kramar Tina

Angelica

4 mars 2008 09:16

Dina teorier tror jag stämmer väldigt bra. Jag blev sjuk när jag var bäst inom alla kategorier. Jag hade MVG i alltt, jag hade ett tiotal vänner som ansåg mig som deras allra bästa vän och jag hade precis bytt lag och fick gå upp till damlaget direkt. Livet lekte eller?

Istället snurrade tankarna i huvudet, hur länge orkade jag vara bäst inom allt? Vem var jag utan allt det här? Såg och älskade folk mig? Man kan säga att jag trodde att jag drunknade i mina prestationer, och försvann från världen. Jag visste inte vem jag var utan mina prestationer, och har än idag två år senare svårt att inse att jag är bra utan mina resultat.

SJukdomen blev en ursäkt för mig att få misslyckas. När jag fick VG innan sjukdomen grät jag i vecckor. Nu ryckte jag på axlarna och tänkte "och? jag äter inte, då är det okej. Jag blir ju smal!".

Jag ville bli sedd för den Angelica jag var, inte vad jag presterade.

Kram Angelica

Anorexiamamma

4 mars 2008 11:35

Och varför är 90% av de drabbade tjejer?
Det är som du skriver, väldigt olika bakgrunder men den stora gemensamma nämnaren är könet!
Hoppas solen lyser även på dig idag.

Tépåsen

4 mars 2008 20:42

Jag har "kommenterat" ditt inlägg i min blogg, eller egentligen skrivit ett eget om de ämnen du tog upp här. Läs den gärna om du har tid och lust:) Jag länkade också till det här inlägget du har skrivit, säg till om du vill att jag tar bort det så fixar jag det.

K

5 mars 2008 15:42

Ja, nog finns det mkt frågor!
Men fått uppfattnignen om att högpresterande personer ofta drabbas. men inte ens det stämmer...väldigt splittrat tror jag!

Yenka

6 mars 2008 19:01

hmm... om du skulle kolla på medelinkomsten hos föräldrar med ätstörda barn så skulle nog jag o mina föräldrar dra ner den rätt så rejält - ingen överklass här inte ;)
Yenka

Jennifer

23 mars 2008 01:21

Hej : )
Jag tror att alla alternativen du räknade upp är en faktor, jag tror nte att det bara är en. Innan jag fick anorexia fanns det många krav på mig, jag var äldst, jag var duktig, jag skulle börja höstadiet. Bup sa att de trodde att allt berodde på för höga krav, liksom min mamma. Jag levde också ett "lyx-liv", som du kallade det. Vi var inte särskilt rika, men allt var bra. Jag och min syster fick kläder, vi hade råd med resor och allt sånt men det var inte överflödigt. Jag tyckte det var för perfekt och lagom tror jag. Jag kommer ihåg innan jag blev sjuk att jag ofta tänkte på hur skönt det skulle vara att tex. bryta benet för att få uppmärksamhet och att folk skulle tycka synd om mig. Inte bara hemma utan i skolan också. Det hade säkert nåt att göra med att jag var äldst också. Och visst fick jag uppmärksamhet, oerhört.
Jag vill också säga, hur tragiskt det än låter, att jag genom anorexian började om på nytt. Jag känner mig bättre nu än jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag menar inte att anorexian var tvungen att komma och att den var bra, men ska man se till någon bra biverkning så är det att vi i familjen kom närmare varandra. Jag känner mig tryggare nu.

Jag hoppas det går bra för dig!
Kram Jennifer

Y

23 mars 2008 20:15

Jo visst stämmer det, och det som verkligen stämmer är denna önskan att synas och märkas.