de går bra nu. för henne i hennes liv. hon har sina grubblerier, sina tankar men en del är såna man "ska" ha, lite olycklig kärlek hör livet till, lite funderingar över vem man är och vart man är på väg likså.

men det händer så mycket i hennes liv. och många bra saker. och hon gör saker, utvecklas, är nu någon jag aldrig trodde hon skulle bli. hon är så himla stark  även om hon inte ser det själv.

maten då ? närå.. ätstörd är hon fortfarande. men inte underviktig. ser pigg å frisk ut. lite gosiga kinder tillomed. hur de nu gå till är ju en gåta.

men nu, just nu är det viktigare att hon får behålla sitt "flow". och för första gången känns inte det som en strutstaktik.

Ja det är ju ofta så att man känner igen sig väldigt väl. Det betyder väl antagligen att det finns några grundläggande faktorer som är lika eller liknande för de som drabbas.

Du har gjort en viktig förflyttning när du svarar på omröstningen som du beskriver. Hoppas det fortsätter gå bra för dig !

Jag/vi är fantastiskt otroligt tacksamma för hjälpen vår dotter fick hos Capio. Jag fick stöd i form av information, feedback och framförallt att min dotter blev bättre.

Capio hanterade och behandlade det akuta tillståndet vår dotter befann sig. Jag uppfattade inte och förväntade mig inte att det skulle handla om mig eller familjen.

Det handlar inte heller om oss även om det naturligtvis påverkar alla. Vet inte om det är vad du menar med "medberoende" ? Men behandlingen för oss, föräldrar är ju väldigt simpel. Dvs att vår dotter blir bättre, allrahelst frisk.

Jag kan inte identifiera mig med det du skriver att "familjen är en enorm resurs..." när vi så tydligt inte räcker till. Det är ju själva anledningen till att vi sökte hjälp, dvs att vi inte klarade av det själva.

Nej.. jag känner inte att jag saknade nåt sånt hos Capio.

På BUP var vi däremot väldigt insyltade och det var inte roligt alls, rent förödande, men vi kan ju ha haft otur kanske (?)

hon mår ju ganska bra nu. sina regler kring vad som hon får äta har hon kvar men eftersom dom är ganska sunda håller hon vikten, det och kombinationen med att hon inte idrottar eller tränar nåt.

men hon mår bättre i själen än på mycket länge. inte så att alla mörka moln är borta. inte alls. men mycket bättre. det har hänt en massa positiva saker, sånt som varit bra för självförtroendet. jag tror också att det kanske är lite kärlek på gång. hon som förut fick ett sms om dagen går nu och smusslar med mobilen hela dagarna och ser lite finurlig ut.

så det är ju ganska bra. sett till hur det varit och hur det skulle kunna vara. men det är ju inte vad man skulle kunna kalla normalt. och det här är ju det som min sambo och jag är så oense om. jag ser det som ett jätteproblem att hon (dottern) har sina fixa idéer om vilka måltider som är ok och vad som är tillåtet att äta. medan sambon tycker det är jättebra att hon (dottern) ändå äter det hon äter och att hon äter nyttigt.

men problemen är inte just nu vikten. problemet är i umgänget med andra, som hon undviker för att det alltid är förknippat med någon form av intag av föda. Gå på stan = äta/fika, åka till IKEA = fika, gå på bio = godis/popcorn, kolla film hemma hos nån = godis, tjejmiddag = mat, åka till mormor = fika. 

Och hon kan ju göra allt det där, och hon gör det ibland. Och kompisarna tjatar inte så mycket, de vet ju. Och mormor tjatar inte så mycket, hon vet ju. Så hon sitter där med sitt glas vatten. Och hamnar automatiskt vid sidan av, inte utanför utan lite vid sidan. Och kompisen som hon ska gå på stan med, som blir hungrig, eller lite sugen.. frågar ju inte av hänsyn, och säger inget, och köper inget, och går där hungrig - och vill inte göra det igen. Vill inte gå på stan med min dotter för det är lika med att vara hungrig och det är ju faktiskt nåt skönt, nåt roligt att sitta i vårsolen och testa GB's nya... Men det kan man inte göra med min dotter.

Jag vet ju. Men har inte velat skriva det. För det är ju inte bara föräldrar som läser här hos mig. Kanske fler döttrar än föräldrar. Men jag skriver det i alla fall. Kanske har dottern nån liten romans på gång. Jag har fått för mig det. Och hon mår lite bättre. Inte bara därför. Men lite därför. Och jag vet ju. Att det är sånt som kan göra skillnad. Hade två nära kompisar med anorexia när jag själv var 15-20 år. Båda kom ur det när de träffade sina kärlekar. Inte bara därför. Men det spelade roll. Jag tror att det är väldigt väldigt enkelt. Det handlar ju om bekräftelse och att få uppskattning för den man är. Och eftersom de (döttrarna) misstror alla som säger nåt bra om dom, mamma och pappa räknas inte för dom kommer ju bara att säga bra saker för att dom är snälla och för att dom är oroliga, samma sak med kompisar. Men killen(tjejen) man träffar, nån som inte känner mig sedan innan, nån som inte vet nåt om mig, som dömer mig för den jag är. Det tas som en mer "äkta" uppskattning. Och betyder på så sätt mer. Jag ifrågasätter inte det. Fullkomligt naturligt att det är så.

Med kärlek finns ju dock alltid den uppenbara risken att bli sårad. Och det kommer ju hon och alla andra som kärar ner sig, att bli. Och fallet kan bli hårt.

Nu känns det som jag glider iväg... och jag måste fortsätta med det jag höll på med denna vackra söndag.

Tjing !

vår dotter är för frisk.

vikten är ok. hon äter precis vad hon behöver och eftersom hon inte tränar/sportar/idrottar så behövs inte så himla mycket.

men hennes inställning till mat är fortfarande störd. hennes självförtroende är svagt (vems är inte det ? ) även om en rad positiva händelser detta år har stärkt henne. hon har en massa funderingar och grubblerier som ställer till det för henne ibland.

men det skulle vara lättare om hon var sjukare. hur knasigt är inte det ?

inte lättare för henne eller för oss. med lättare menar jag att behandla. capio som är helt underbara kan inte göra något. jo dom kan ju ta in henne för att tvinga henne att äta sina mål mat om dagen.. inte för näringsintaget, för det är okej, men för att lära sig ett annat förhållande till mat. och kropp. och ätandet. och sig själv. och sig själv i förhållande till andra.

suck och pust. men det kunde vara värre. mycket värre. och det är det inte. så det är väl rätt okej. kanske..

hon har inte mått så bra.. det lilla livet..

mår inte bra i själen. det känns jobbigt. hur kunde det bli så ? mina dåliga gener?

hon har under hösten minskat lite lite grann på sin ena måltid. vi ser det. även om det är svårt att se.

men framförallt så mår hon inte så bra. vilsen, osäker, orolig..

så nu börjar vi om i vårdsvängen.. får se hur det blir. och vad det blir.

annat också som är jobbigt. personligt och ekonomiskt och ...annat.

är på vippen att säga det till henne - JAG BEHÖVER INTE DET HÄR OCKSÅ - KAN DU FÖR H-VETE KAMMA TILL DIG OCH ÄTA !   JA JA .. DU ÄR DEPPIG OCH LESSEN OCH OROLIG OCH OCH OCH...det är jag också.. och jag orkar inte mycket mer. snälla älskade du ät.. förstör dig inte mer.. lev !

Den fantastiska tjejen, Madde, vars blogg jag rekommenderade igår, hon är inte hos oss längre.

Om ni vill kan ni läsa vad hennes mamma skriver och bidra till en insamling i hennes namn här : Om och till Madde 

Men som jag sa igår, det är väldigt lessamt och kan vara jobbigt att läsa. Så tänk på det och det är kanske bra att ha nån tillhands att kunna prata med efteråt..

tack lilla ja å tepåsen. ni är snälla.

vet ni, de värsta är att även om ni har rätt så finns det nog ingen förälder som inte söker inom sig själv och inte anklagar sig själv.

men det ska inte handla om mig eller om oss föräldrar. så nu avslutar vi den delen.

dottern då ? jo hon mår ju fina fisken.. eller inte. mycke känslor å tankar å längtan å allt möjligt. det vet jag för jag tjuvläser på hennes blogg.

men också en del som är bra. och det är ju naturligtvis dom sakerna man ska fokusera på.

om ni orkar rekommenderar jag er att läsa den här tjejens blogg; http://jagefrisk.blogg.se/index.html

det är dock riktigt jobbig läsning, obs har inget med anorexia att göra!

men det är en fantastisk tjej som vi ALLA har så mycket att lära av och inspireras av.